enblektblondinstankar

Jag fick ett infall igår kväll. Träningsskorna på, check. Slimmade löparbyxor på, check. Nu jävlar skulle jag promenera i vårvädret. Jag insåg igår att jag nog allt är lite nördig. När jag lyssnar på musik så måste jag föreställa mig att det antingen är jag som sjunger låten, att det är mig de sjunger om eller att jag står på en scen och dansar till låten och alla kollar på mig. Egocentrisk? Tell me about it! Jag ska ge er några  (h)ärliga exempel:

"I lågornas sken" -Nordman (Jag föreställer mig själv dansande bland eldar i glittriga underkläder och jag är fantastiskt vig och hoppar upp i luften och landar i spagat)

"Shake that" -Eminem (Under denna låt kommer jag på mig själv med att försöka få till ett bra rumpskak samtidigt som jag går i takt till musiken. Jag spanar även in rumpan i bilrutor jag passerar. Looking goooood!)

"Holding out for a Hero" -Jennifer Saun (Tänk dig mitt huvud på Jessica Albas kropp iförd Wonder womans outfit och du har sett mitt låtscernario. I min fantasi står jag på en scen och sjunger denna låt utav bara helvete och verkligen klämmer i i refrängen. I verkligheten går jag i rask takt och mimar lite förstulet när ingen ser mig.)

"Love is Wicked" -Brick and Lace (Jag kan inte bestämma mig om jag ska mima till den vackra kvinnorösten eller hon som sjunger refrängen med lite attityd. Det slutar med att jag låtsas att jag är båda två.)

Ja ni förstår. Såhär gör jag med majoriteten av alla låtar jag lyssnar på. Jag kan inte göra som vanliga människor gör och bara lyssna på en låt och njuta, jag måste hitta på sjuka grejer och fantisera. Men sån är jag.