enblektblondinstankar

Igår kväll då jäklar skulle det simmas! Jag, Sara och Lina a.k.a. ”Dansbandssångerskan” skulle bränna fett i Nyhedens bassäng och endast 30 kronor skulle det kosta oss. Sweet! Sedan kommer det ett telefonsamtal från Sara: Måste vi simma ikväll?...

Då var det alltså bara jag och Dansbandssångerskan kvar, och fan vad vi simmade. Eller ja, i alla fall i trettio minuter. Men, som den sanne optimisten skulle ha sagt ”trettio minuter är bättre än noll minuter”. Vi kände oss nog ganska nöjda med oss själva när vi var klara. ”Ska vi kolla på film sen?” undrade jag. På väg tillbaka in till stan kom nästa fråga. ”Ska vi inte köpa lite fika också?” Ni kanske ser vart detta är på väg att sluta… Efter att ha besökt ICA Maxi (Vad ska vi fika? Något med choklad? Kladdkaka? Ooh hallonpaj? Brownies?) så lämnade vi affären efter mycket velande fram och tillbaka med en påse chips, dipp och dricka. Härligt, så mycket för den karaktären. Väl hemma i soffan framför filmen med skålen med chips och dipp så insåg jag att dippen höll på att ta slut alldeles för fort! Okej Karoline, dags att hålla huvudet högt och lägga upp en strategi! Om jag bara dippade varannan gång så borde ju dippen räcka dubbelt så länge. Nöjd med att ha satt min plan till verket så insåg jag ganska snart att fan det är ju bara jag som dippar varannan, Lina dippar varje! Stressad som jag blev så skyndade jag mig att dippa varje gång och försöka få med så mycket dipp som möjligt för varje tugga. Jag behöver nog inte säga att dippen och chipsen tog slut ganska mycket tidigare än vad filmen gjorde.

Lina, innan vi hade fyllt på fettlagren.