Ringmuskel
Min karaktär när jag ska träna är inte bra. Inte bra alls. Jag skulle nog kunna vara beredd att dra det så långt att jag jämför min karaktär med en åttioårings ringmuskel. Slapp, omotiverad och fullständigt meningslös. Härligt, där har ni min träningsmotivation i ett nötskal! Jag vet att när jag är klar mår så bra och blir sådär härligt utmattad som man bara kan bli när man har tränat. Men, och det är ett stort MEN, vägen dit är dock inte lika skön. Det känns jobbigt att behöva ta fram träningskläder, ta på sig träningskläder, gå till gymmet (okej jag erkänner, ibland tar jag bilen), hela proceduren känns bökig och omotiverande. Väl uppe på löpbandet så är mina tankar spridda i tusen olika funderingar; ”Vad ska jag äta när jag kommer hem?” ”Hmm jag undrar om hon på bandet bredvid nyss har fått barn?” ”Hur länge måste jag vara här innan jag kan gå hem?” Och så vidare och så vidare… Idag när jag klev upp på bandet var jag jävligt taggad, här ska fläsket brännas tänkte jag! Jag riktigt såg framför mig hur mitt nya, hälsosamma liv tog form. För liksom majoriteten av oss svenskar så här lagom efter jul, efter allt bukfyllande vid jul och nyår, så innebär det nya året ett nytt liv, nya hälsosamma vanor och en nytändning i träningen. Som sagt, jag var laddad för ett svettigt pass! Men, cirka 5 minuter efter att jag kommit igång så kände jag hur mitt blodsocker sjönk mer och mer. Skam den som ger sig tänkte jag och höll ut 10 minuter till innan jag insåg att det kanske var bäst att försöka ta sig hem innan jag blev så låg att jag inte skulle klara av att ta mig hem överhuvudtaget. Jaha, det blev inte mycket fläsk som brändes där inte. När jag väl kom hem så hade jag 3,0 i blodsocker och var så hungrig att jag vräkte i mig några nävar chips. 15 minuter på löpbandet och 4 nävar chips, hell yeah vilken kanonstart på det nya året!
