enblektblondinstankar

Kottenbarn: Hur gamla är dina barn?

Jag: Jag har inga barn.

Kottenbarn: Varför inte då?

Jag: Ja jo men därför att... hmm… nej men jag har inte skaffat några än.

Kottenbarn (med ett ytterst förvirrat uttryck): Men alla kvinnor föder ju barn?!

Jag: Nej men inte alla. Jag har inte några nu men sen så vill jag ha det.

Kottenbarn: Alla kvinnor har barn. Alla kvinnor föder barn.

 
Japp så ligger det till kvinnor. Det är bara att fråga barnen på dagis om det är någon som misstror mig. Om ni behöver en anatomilektion så är jag säker på att alla gladeligen skulle kunna peka ut var alla kroppsdelar sitter!

Nej inte än...

Jag vet inte om jag är störd, jag har hört det förut så det kommer inte som någon nyhet för mig. Men jag blir så besviken när jag sitter och kollar på en spännande kriminalserie och funderar ut olika teorier vem eller vilka mördarna är och varför de har mördat. Jag blir aldrig så besviken som jag blir när jag har suttit och väntat på finalen och upplösningen och så slutar det med att mördaren råkade döda sitt offer. Eller att offret faktiskt aldrig blev mördad, han råkade ut för en olycka! Jag har bara två ord att säga om detta: Fy Fan! Jag vill att de helst ska ha blivit brutalt mördade, iskallt, uträknat och med ett saftigt härligt motiv! Är jag störd, eller var jag kanske psykopat i mitt förra liv? Mycket möjligt. Men sanningen är att jag blir så besviken att jag faktiskt ångrar att jag slösade bort 40 minuter av mitt liv och så var det en olycka! Samma när jag läste en bok och den var så bra och spännande (Den som älskar något annat av Karin Fossum), men nej då, mördaren ville inte döda sitt offer han gjorde bara så att offret fick en astmaattack och så hittade han inte astmasprejen. Spännande? Nej. Jag vill ha ondska!

Igår skaffade Amanda sitt gymkort, ÄNTLIGEN! Som jag har väntat på att mina kära syster ska få fingrarna ur röven och börja träna med mig! Peppad till max så var hon sugen på att prova på Body Pump på gymmet (Golds såklart!) och klockan 08.00 ringde mitt alarm imorse. Nej fy faan tänkte jag, det här är för tidigt att kliva upp en lördagsmorgon om man gick och lade sig vid tretiden… Men, skam den som ger sig. Väl på passet så fick jag bara ett enda skrattanfall som jag skickligt lyckades kväva för att inte störa resten av biffarna. Jag hade kastat en blick på syrran och hon såg helt uppgiven ut där hon låg på rygg på stepbrädan och stången vilande på bröstet. Men i övrigt så måste jag ge henne en stor eloge för hennes prestation, hon var väldigt duktig och uthållig! Resten av dagen, som spenderades på stan, så gick hon med vingliga ben och stönade i varje nerförsbacke och trappa. Mission completed!


En..eh..taggad Amanda...

Pappa: Ja men du surrar ju så jävla mycket så jag hinner ju inte säga nåt! Jag har aldrig träffat nån som surrar så mycket som du gör!

Häpp där fick jag så jag teg några sekunder!

Pappa & jag sommaren 2008

Jag ska berätta en liten historia om en mamma och hennes tappra försök att få sin lilla dotter att äta majs:

Mamman: Smaka lite majs också.

Dottern: Det är inget gott!

Mamman: Men vet du, om man äter mycket majs så får man stora bröst när man blir stor…

Dottern såg sin chans till att kunna odla till sig ett par riktigt stora saftiga bröst och började genast proppa i sig majs för kung och fosterland. Hon åt majs och ännu mer och ännu mer. Hon tyckte fortfarande att de var lika äckliga men vad gör man inte för ett par bröst?

Många kanske tycker att bröst var en lite konstig motivation. Varför inte bara säga äter du mycket majs så blir du stor och stark. Men har man en bröstfixerad dotter så antar jag att man tar till alla knep man har, vare sig de är politiskt korrekta eller ej.

Till alla er som undrar; Nej majstricket ger dig inte större bröst, tro mig jag vet, och ni anar inte vilken besvikelse jag kände när sanningen gav mig en psykisk örfil! Till mamma: tack för att du försökte i alla fall. Jag undrar om jag ska föra vidare detta knep till mina kommande barn? Eftersom att hoppet är det sista som sägs lämna människan så kanske jag ska göra ett sista försök med majsen. Vem vet, jag kanske vaknar en vacker dag och ni får börja kalla mig Pamela istället för Karro…hmm…

Är det ett tecken på att man börjar bli gammal när man sitter och väntar på de lokala nyheterna? Utan någon som helst egentlig anledning. Utan att ens bli besviken för brist på upphetsande nyheter. Kan ett annat tecken vara att man börjar göra "tittskåp" innehållande symboliserande saker för en själv och ens pojkväns intressen? Jag tror att de flesta (i alla fall mina jämnåriga vänner) skulle ge mig ett rungande JA! Och ja, det är som jag brukar säga: Jag är en gammal kvinna fångad i en ung kvinnas kropp. Japp, det är jag det. Härligt.

Dennis: Vad är det här för sås?

Mamma: Hurså, är den konstig?

Dennis: Nej den är inte konstig, den luktar kön.

Mamma: Meh!! Varför säger du sådär!

Senare, vid förtäring av sås;

Mamma: Jag tycker inte att den luktar rövhål.

Jag: Nej, men ett rövhål är väl inget kön.

Dennis: Nej men de sitter ju nära varandra.

Mamma: Men usch sluta nu!

Såsen var en mycket god ädelostsås som enligt mig varken luktade eller smakade kön.

Igår kväll då jäklar skulle det simmas! Jag, Sara och Lina a.k.a. ”Dansbandssångerskan” skulle bränna fett i Nyhedens bassäng och endast 30 kronor skulle det kosta oss. Sweet! Sedan kommer det ett telefonsamtal från Sara: Måste vi simma ikväll?...

Då var det alltså bara jag och Dansbandssångerskan kvar, och fan vad vi simmade. Eller ja, i alla fall i trettio minuter. Men, som den sanne optimisten skulle ha sagt ”trettio minuter är bättre än noll minuter”. Vi kände oss nog ganska nöjda med oss själva när vi var klara. ”Ska vi kolla på film sen?” undrade jag. På väg tillbaka in till stan kom nästa fråga. ”Ska vi inte köpa lite fika också?” Ni kanske ser vart detta är på väg att sluta… Efter att ha besökt ICA Maxi (Vad ska vi fika? Något med choklad? Kladdkaka? Ooh hallonpaj? Brownies?) så lämnade vi affären efter mycket velande fram och tillbaka med en påse chips, dipp och dricka. Härligt, så mycket för den karaktären. Väl hemma i soffan framför filmen med skålen med chips och dipp så insåg jag att dippen höll på att ta slut alldeles för fort! Okej Karoline, dags att hålla huvudet högt och lägga upp en strategi! Om jag bara dippade varannan gång så borde ju dippen räcka dubbelt så länge. Nöjd med att ha satt min plan till verket så insåg jag ganska snart att fan det är ju bara jag som dippar varannan, Lina dippar varje! Stressad som jag blev så skyndade jag mig att dippa varje gång och försöka få med så mycket dipp som möjligt för varje tugga. Jag behöver nog inte säga att dippen och chipsen tog slut ganska mycket tidigare än vad filmen gjorde.

Lina, innan vi hade fyllt på fettlagren.

Kottenbarn: Jag tycker inte om kött.

Jag: Okej… men tycker du inte om köttbullar då?

Kottenbarn: Jo, men alltså jag tycker inte om kött från djur!

Jag: Jaha på det viset…

”Nej men gud vilken ful!” säger kära Asterix när hon slår upp mittslaget på Penisboken och får se 34 stycken penisar i alla dess former och storlekar riktade mot henne. Självklart så börjar vi ju genast att granska och studera bilderna; vissa långa, några korta och tjocka, någon sned och en del håriga. Tänk att något så naturligt kan vara så fascinerande! ”Men du, hur stor var hans som du var tillsammans med då?” frågar jag henne. ”Jaaa… jo men den var väl ganska stor” svarar hon och måttar med fingrarna. ”Fast jag vet ju inte i och för sig vad som är normalt” säger hon sen. Hmm… hur stort är egentligen normalt? Direkt så inser vi att vi måste googla för att få svar på denna oerhört viktiga fråga! Asterix: ”normallängden för en slak är 9 centimeter!” Okej, men i slakt tillstånd så har man (läs vi kvinnor) ju inte så stor nytta av den, det intressanta är ju hur stor den är vid erektion… Asterix: ”Jo men här står det; vid erektion 15 centimeter lång och 10 centimeter i omkrets!”. Jaha, där ser man. All allmänbildning är väl bra allmänbildning?

Vem behöver skandalsåpor när man har grannar? I min trappuppgång är vi tre lägenheter, men det är bara jag som lyckas lösa mina konflikter inne i lägenheten. Min undre granne hade ett stort familjebråk för några veckor sedan och allt utspelade sig ute vid trappen. Nyfiken som jag är, och detta skyller jag såklart på mina gener, så smög jag mig tyst fram till min dörr, släckte lampan (så att ingen skulle kunna se min skugga genom nyckelhålet, paranoid jag vet) och lutade örat mot nyckelhålet för att få tillgång till första parkett. Ord som ”brist på empati” och ”oansvarligt” var några av de ord och meningar som kastades ut i luften. Jag förstod ganska snabbt att det var ett familjegräl; föräldrar vs. ung tonårskille. Och där stod jag, länge och väl, och tjuvlyssnade. Och jag skäms inte ens för att säga det! Bråkar man i ett trapphus istället för inne i sin lägenhet så har man liksom gett sina grannar lov att tjuvlyssna! När familjen sedan gav sig av så var jag naturligtvis tvungen att skynda mig bort till mitt sovrumsfönster för att kunna få en titt av hur de såg ut. Inte särskilt viktigt, men kan man så kan man. Försiktigt drog jag isär gardinerna, men bara så lite så att mitt ena öga precis rymdes i springan och så att ingen skulle kunna se mig om de kollade upp. I övrigt så verkar även granntjejen mittemot mig ha svårt att komma ihåg att hon har grannar och lyhörda väggar. Hon brukar sjunga i duschen (vi delar ju dusch alla tre ute i hallen) men även springa ut och in i lägenheten gråtandes och skrikande i telefon. Ni ser, på Tingsgatan händer det grejer minsann! Nyfiken i en strut? Ja men självklart, nyfiken är ju mitt andranamn!

Tips i fall att någon kommer på dig med att vara nyfiken:

*Börja vissla på en helt obetydlig melodi om någon ger dig en misstänksam blick.

*Ropa ”Jag tar mig bara en nypa frisk luft!” genom nyckelhålet om grannen ser dig spionera genom det.

*Pressa brösten mot fönsterrutan när personen i fråga inser att han är uttittad, tro mig det kommer att få hans tankar bortkopplade.

*Vid värsta fall om något av de ovannämnda tipsen ej skulle fungera; lägg dig ned på rygg och spela död.

Min karaktär när jag ska träna är inte bra. Inte bra alls. Jag skulle nog kunna vara beredd att dra det så långt att jag jämför min karaktär med en åttioårings ringmuskel. Slapp, omotiverad och fullständigt meningslös. Härligt, där har ni min träningsmotivation i ett nötskal! Jag vet att när jag är klar mår så bra och blir sådär härligt utmattad som man bara kan bli när man har tränat. Men, och det är ett stort MEN, vägen dit är dock inte lika skön. Det känns jobbigt att behöva ta fram träningskläder, ta på sig träningskläder, gå till gymmet (okej jag erkänner, ibland tar jag bilen), hela proceduren känns bökig och omotiverande. Väl uppe på löpbandet så är mina tankar spridda i tusen olika funderingar; ”Vad ska jag äta när jag kommer hem?” ”Hmm jag undrar om hon på bandet bredvid nyss har fått barn?” ”Hur länge måste jag vara här innan jag kan gå hem?” Och så vidare och så vidare… Idag när jag klev upp på bandet var jag jävligt taggad, här ska fläsket brännas tänkte jag! Jag riktigt såg framför mig hur mitt nya, hälsosamma liv tog form. För liksom majoriteten av oss svenskar så här lagom efter jul, efter allt bukfyllande vid jul och nyår, så innebär det nya året ett nytt liv, nya hälsosamma vanor och en nytändning i träningen. Som sagt, jag var laddad för ett svettigt pass! Men, cirka 5 minuter efter att jag kommit igång så kände jag hur mitt blodsocker sjönk mer och mer. Skam den som ger sig tänkte jag och höll ut 10 minuter till innan jag insåg att det kanske var bäst att försöka ta sig hem innan jag blev så låg att jag inte skulle klara av att ta mig hem överhuvudtaget. Jaha, det blev inte mycket fläsk som brändes där inte. När jag väl kom hem så hade jag 3,0 i blodsocker och var så hungrig att jag vräkte i mig några nävar chips. 15 minuter på löpbandet och 4 nävar chips, hell yeah vilken kanonstart på det nya året!

2010 skulle tydligen bli året då jag började blogga. Innan har jag tänkt att "neeej men vem skulle vilja läsa vad jag skriver och VAD ska jag skriva om?" Sex? Träning? Mat? vardag? Jag tror att det får bli en kombination av dessa! Jag undrar om detta kommer att bli mitt nya stressmoment, ni vet utöver att man måste kolla mailen och Facebook tusen gånger om dagen, ha mobilen med sig dygnet runt och få spader av att mitt Internet slutar att fungera mitt i en konversation när jag chattar! Detta kan aldrig sluta väl...